Där stod alltså jag och Nea kvar på altandäcket och såg den vita Audin sladda ut från grusvägen. Nu började mina tankar runt min egna möhippa att ta fart. Nervositeten la sig inte utan ökade med en massa pirr i magtrakten. Vi gick in och jag bäddade ut en kuddhög på vardagsrumsgolvet till mig och Nea. Hon älskar högar av kuddar och filtar på golvet som hon kan klättra omkring i. Där satt jag och funderade med en kaffe i handen. Skulle de komma idag? Eller hur tänkte de? Jag kände att det borde vara så med tanke på vissa felsägningar och ledtrådar som ledde mig till denna lördagen. Men man kan aldrig vara säker. Aldrig.
Jag tog i alla fall mitt förnuft till fånga och tänkte att om de nu kommer så kan jag i alla fall se lite anständig ut i håret. Så jag satte på plattången och försökte platta ner underhåret som lyckats locka ihop sig under natten. När jag stod där och plattade hörde jag en bil tuta hysteriskt. Jag stängde av plattången med största leendet och tänkte för mig själv. Nu är de här. Nu är de verkligen här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar